Hönsfåglar är en grupp fåglar där hanen kallas tupp, honan höna och ungen kyckling. Många av de svenska hönsfåglarna är stannfåglar och finns kvar i landet året runt, men det finns undantag, till exempel vaktel.

Hönsfåglar har ofta kort näbb, korta vingar, kraftiga ben och en tung kropp. De flyger vanligtvis bara kortare sträckor, ofta med snabba och kraftiga vingslag. Hos flera arter är tupparna mer färggranna, medan hönorna har en mer diskret och kamouflerande dräkt.

Vissa svenska hönsfåglar är polygama, vilket innebär att tuppen parar sig med flera hönor under samma parningssäsong. Det gäller till exempel fasan, tjäder och orre. Andra arter bildar i stället par under häckningssäsongen, men håller normalt inte ihop hela livet.

Hönsfåglar häckar på marken i enkla bon. Kycklingarna är väl utvecklade när de kläcks och lämnar boet tidigt. De kan snabbt följa hönan och söka föda, men är ändå känsliga för kyla, regn och rovdjur under den första tiden.

Hönsfåglar har många fiender och dödligheten kan vara hög, särskilt bland ägg och kycklingar. De gynnas ofta av år med god tillgång på smågnagare, till exempel sork, eftersom rovdjur då i större utsträckning jagar smågnagare i stället för att ta hönsfåglarnas ägg och kycklingar.

Hönsfåglar brukar delas upp i två underkategorier: skogshöns och fälthöns. Indelningen bygger främst på vilka miljöer arterna lever i och hur de är anpassade till sin livsmiljö.

Till skogshönsen räknas bland annat järpe, orre, tjäder, dalripa och fjällripa. De lever främst i skogs-, fjäll- och myrmarker, beroende på art.

Till fälthönsen räknas bland annat rapphöna, vaktel och fasan. Dessa arter är mer knutna till öppna marker, jordbrukslandskap, fält och kulturlandskap.