Stäng
HEM
LOGGA IN
BLI MEDLEM
JAKTRESAN
Prov PROV Prov
VÄGEN TILL JÄGAREXAMEN
JAKTTEORI
VILTUPPSLAGSVERK
PRESENTKORT
Översikt
Meny
Lyssna
Lyssna
Rapport
Rapportera

Jakthunden

Lagar och etikregler

Svensk jakt har en lång tradition och typiskt för den svenska jakten är den utbredda användningen av jakthundar. I genomsnitt har varannan svensk jägare en egen jakthund och de olika hundtypernas popularitet beror framför allt på viltstammarnas storlek och sammansättning.

Som hundförare måste du hålla dig välinformerad om de bestämmelser som gäller för jakt och jaktträning med hund. Jakthundar är hundraser som avlats fram för att användas vid jakt. De är i regel avlade på de egenskaper som krävs för en särskild typ av jakt och det gäller att man som hundägare förstår vilken typ av jakt hundrasen är lämpad för. Detta är framförallt för att man vill att viltet man jagar ska utsättas för minimalt med stress och lidande.


Varannan svensk jägare äger en egen jakthund

Din hund

När du köper en hund måste du registrera ägarbytet hos Jordbruksverket och eventuellt även id-märka hunden. Alla hundar som bor i Sverige ska nämligen registreras i Jordbruksverkets centrala hundregister och märkas med ett unikt ID-nummer.

  • Du är skyldig att märka och registrera din hund innan den är fyra månader.
  • Om du köper en hund som är äldre än tre månader ska du märka och registrera den inom fyra veckor.
  • Om du köper en hund som redan är märkt och registrerad ska du anmäla att den fått ny ägare.
  • Du ska också anmäla till registret om hunden dör, om du byter namn på hunden, om du flyttar eller om förhållandena ändras på annat sätt.


När du köper en hund måste du registrera ägarbytet hos Jordbruksverket

Som hundägare måste du se till att din hund mår bra. Hunden måste exempelvis få bra mat och vatten, regelbunden motion utomhus och så mycket umgänge som möjligt med dig, andra människor och andra hundar.

Det finns även vissa saker du enligt lag inte får göra. Du får exempelvis aldrig binda din hund inomhus och inte längre än två timmar utomhus. Hundar får inte heller förvaras i burar annat än vid särskilda tillfällen. Det gäller:

  • Vid utställning, tävling och prov och vid träning inför prov. Buren ska vara täckt på minst två sidor. Hunden ska rastas minst varannan timme.
  • I samband med jakt. Hundarna får då förvaras i burar som mest åtta timmar per dygn, om de rastas var tredje timme.
  • Vid transporter. De får dock inte sitta mer än tre timmar i bur i bil som står stilla.


I samband med jakt får du förvara din hund i bur som mest åtta timmar per dygn, om den rastas var tredje timme

Strikt ansvar

Att äga en hund innefattar även ett stort ansvar. Du som hundägare (eller den som har hand om hunden) har "strikt ansvar" och är alltid skadeståndsskyldig om hunden orsakar en olycka, oavsett hur olyckan gick till. Du har dock rätt att kräva tillbaka pengarna från den som egentligen och bevisligen orsakat olyckan.

Det strikta ansvaret gäller exempelvis även om en annan hund tar sig in i din trädgård. Om din hund skadar den andra hunden så är du som hundägare skadeståndsansvarig, trots att den andra hunden inte har på din tomt att göra. I en sådan situation kan dock skadeståndet sänkas eftersom även den andra hundägaren har strikt ansvar och därmed borde ses som medvållande, men det är upp till dig att påvisa att den andra hundägaren varit medvållande till skadan.

Om två hundar skadas i ett bråk blir vanligtvis båda hundägarna skadeståndsskyldiga.

Krav på eftersökshund

Enligt jaktförordningen måste en eftersökshund finnas att tillgå på skottplatsen inom högst två timmar från påskjutningen vid jakt på björn, lo, älg, hjort, rådjur, mufflonfår eller vildsvin. Eftersökshundar kan vara av vilken ras som helst och ska vara tränade att följa blodspår utan att intressera sig för doftspår eller vittring från oskadat vilt.


Valet av eftersökshund avgörs oftast av vilket vilt som påskjutits och vilken skada man bedömer att djuret har

Tillräcklig jaktmarksstorlek

För att bedriva jakt med olika hundtyper måste jaktmarken vara tillräckligt stor. Detta eftersom man vill undvika att drevet ska ta plats på någon annans jaktmark.

Följande arealer kan anses gälla som riktvärden under förutsättning att marken är välarronderad:

  • 200 hektar för stövare
  • 100 hektar för drever
  • 50 hektar för tax

Om jaktmarken är långsmal så måste arealen vara ännu större för att få släppa drivande hundar lösa, eftersom de bara får släppas om de håller sig till den egna marken.

Krav på apporterande hund vid fågeljakt

Du måste ha med dig en jakthund som kan apportera eller markera nedskjuten fågel om du jagar ringduva, gäss eller änder.

Vid jakt efter övrig fågel räcker det om du har med en jakthund som kan apportera eller markera nedskjuten fågel under tiden mellan solens nedgång och en timme före solens uppgång.

Kraven på att ha med apporterande hund vid fågeljakt gäller inte om jakten sker på snötäckt mark, från båt i öppet vatten eller vid havskust med hjälp av vettar (konstgjorda fåglar).


Vid fågeljakt måste man i regel ha med sig en apporterande hund

Hundar i naturen

Mellan 1 mars och 20 augusti måste alla hundar enligt lag hindras från att springa lösa i marker där det finns vilt. I praktiken innebär detta att i princip alla hundar under denna tid måste kopplas när de vistas ute i skog och mark.

Det är bara extremt väldresserade hundar som kan få gå lösa under perioden 1 mars till 20 augusti. Hunden måste då, om den är lös, vara högst någon meter ifrån dig. Hundägaren behöver ha sådan kontroll över hunden att det motsvarar ett "osynligt koppel".


Mellan 1 mars och 20 augusti måste hundar vara kopplade, eller högst någon meter från dig om den är lös, i marker där det finns vilt

Om en främmande hund springer lös på ett område där det finns vilt får jakträttshavaren eller någon som företräder jakträttshavaren koppla hunden enligt paragraf 17 i lagen om tillsyn över hundar och katter.

Om en jakträttshavare kopplat en hund ska hundägaren snarast kontaktas. Vet man inte vem ägaren är ska istället Länsstyrelsen snarast kontaktas.

I vissa fall gäller dock absolut kopplingstvång. I nationalparker och i områden där renskötsel bedrivs ska hundar, som inte används i renskötseln, kopplas. I vissa nationalparker tillåts inte hundar alls. Alla nationalparker har föreskrifter som talar om vad som gäller i just det området.

Nedan följer regler för vilken tid på året som hundar får börja förfölja olika viltarter.

  • 21 augusti: älg och björn
  • 1 oktober: hjort och rådjur
  • 1 februari: lodjur

När jakttiden är över för ovan nämnda arter får hundar inte förfölja dem.

Hundar får även förfölja:

  • 1 augusti - 31 januari: vildsvin
  • 21 augusti - 15 mars: rödräv
  • 1 augusti - 31 januari: mårdhund, tvättbjörn och grävling
  • 21 augusti - sista februari (eller eventuellt tidigare om jakten är avslutad): övriga viltarter

Onödiga påfrestningar

Det är högst olämpligt att släppa lös en hund om det kan förutses att viltet kommer utsättas för långvarig stress och onödigt lidande. Beakta väderförhållandena och undvik jakt vid exempelvis sträng kyla, djup snö eller skare.

Snö hindrar klövvilt (framförallt rådjur) mer än hunden från att ta sig fram vilket innebär att hunden kan jaga ifatt djuren och utmatta samt stressa dem mer än nödvändigt. Detta kan vara både ansträngande och skadligt för djuren under förhållanden då det är svårt att skaffa föda.


Släppa inte din hund lös när du jagar klövvilt om det är djup snö eller hård skare på snön

Använd inte heller snabba och uthålliga hundar i jakt efter klövvilt och släpp aldrig en "ny" hund på samma vilt när den första har tröttnat.

Om du jagar med flera hundar med olika jaktegenskaper måste du vara uppmärksam så att inte en hund försöker hålla villebrådet i rörelse samtidigt som en annan hund försöker ställa det (hålla det på plats).

Drivande hundar

En drivande hund följer viltets spår och driver det framför sig genom kontinuerlig skallgivning. Det är lättare för drivande hundar att ta upp ett spår i gryningen eftersom nattslagen (nattspåren) då är färska. Drivande hundar kan indelas i två huvudgrupper: kortbenta och långbenta.

Kortbenta drivande hundar som exempelvis drever, tax och basset driver viltet långsamt och lämpar sig därför vid jakt på exempelvis rådjur. Taxen är även lämplig som grythund.

Kortbenta drivande hundar arbetar oftast med nosen mot marken eftersom de framför allt utnyttjar indirekt vittring (lukt som kommer från djurets spår).


Tax


Drever


Basset

Långbenta drivande hundar som exempelvis hamiltonstövare, beagle, plotthund och finsk stövare är lämpliga vid jakt på räv och hare, men inte för jakt på klövvilt eftersom dessa hundraser är så snabba och uthålliga att de utsätter viltet för onödiga påfrestningar.

Beaglen är i det här fallet ett undantag då den är lämplig även vid rådjursjakt eftersom den är något mindre än de övriga långbenta raserna.

Om man tränar en stövare att inte intressera sig för rådjur säger man att hunden är rådjursren, vilket ofta är en önskvärd egenskap hos dessa hundar.


Hamiltonstövare


Beagle


Plotthund


Finsk stövare

Vid all typ av jakt med drivande hund så släpper man bara en hund. Hunden ska "ta upp" viltet, alltså hitta och driva det framför sig med skall. En drivande hund ska bara driva så länge den känner vittring av spårdjuret. För jägaren gäller det att placera sig på ett pass där hon eller han tror att viltet, huvudsakligen hare, räv och rådjur, kan passera.

Läs mer om jakt med drivande hund

Älghundar

Älghundar utgörs av sju hundraser av spetshundar som räknas till de nordliga jaktspetsarna. Vid älgjakt används framförallt gråhund (norsk älghund), vit älghund, jämthund och hälleforshund.


Jämthund


Gråhund

Vid älgjakt med ställande hund rör sig jägaren sakta i terrängen samtidigt som den lösa hunden söker upp djuret i motvind. När hunden hittar älgen är dess uppgift att ställa den vilket innebär att den får älgen att stanna på plats genom att skälla ett så kallat ståndskall. Jägaren smyger då fram till platsen och fäller viltet.

En ställande hund kan även avge ståndskall när den påträffar ett dött vilt.

Man kan även jaga älg med så kallad ledhund. Då ska den kopplade hunden ledas mot vinden och när hunden får vittring på älgen så ska den tyst leda jägaren mot viltet så att det uppstår ett skottillfälle.

Skällande fågelhundar

Vid jakt med skällande fågelhund används framförallt finsk spets, västsibirisk lajka och norrbottenspets. De viltarter som jagas med skällande fågelhund är oftast skogsfåglar såsom tjäder, orre och järpe men ibland även skogsmård.


Finsk spets


Västsibirisk lajka


Norrbottenspets

Jakten går ut på att den lössläppta hunden söker igenom marken och driver upp tryckande skogsfåglar. När fåglarna sätter sig i ett träd så markerar hunden trädet och avger ett tätt och jämt skall för att få fågelns uppmärksamhet och vägleda jägaren till platsen.

Skällande fågelhundar kallas även trädskällare.

Stående fågelhundar

Vid jakt med stående fågelhund används främst korthårig vorsteh, engelsk setter, irländsk röd setter, strävhårig vorsteh, breton och pointer.


Korthårig vorsteh


Engelsk setter


Irländsk röd setter


Strävhårig vorsteh


Breton


Pointer

De viltarter som jagas med stående fågelhund är samtliga fågelarter som trycker (är stilla och försöker göra sig osynliga) istället för att fly, exempelvis: tjäder, orre, ripa, rapphöna och fasan.

Jakten går ut på att hunden rör sig mot vinden i vida slag (sicksackar) samtidigt som den söker igenom terrängen framför jägaren. Stående fågelhundar arbetar oftast med hög nos eftersom de framför allt utnyttjar direkt vittring (lukt som kommer direkt från djuret).

När hunden får vittring ska den försiktigt röra sig mot fågeln och ge stånd (markera platsen genom att stå stilla och stirra på viltet). Jägaren närmar sig då hunden och ger kommando till den att "resa" viltet - ofta med kommandot avance.

När fågeln är fälld så ska hunden apportera fågeln på kommando.

Kortdrivare och stöthundar

Det finns ingen tydligt definierad skillnad mellan kortdrivare och stöthundar. Det som utmärker och särskiljer dem från andra drivande hundraser är att de endast driver viltet en kort stund.

Wachtelhund är idag den mest populära kortdrivande hundrasen i Sverige. Tysk jaktterrier och münsterländer är andra vanliga kortdrivare.

Vid jakt med kortdrivare så placerar man oftast ut passkyttar. Hunden ignorerar gamla viltspår och fokuserar på färsk vittring. Får hunden vittring så driver den viltet med skall, men slutar driva om viltet får ett för stort försprång eller om hunden kommer för långt ifrån sin förare.

De vanligaste stöthundarna är springer spaniel, borderterrier, münsterländer och retriever.

Vid jakt med stöthundar ska hunden driva fram allt vilt den påträffar. De kallas stöthundar för att de inte driver viltet, utan bara sätter fart på det.


Wachtelhund


Tysk jaktterrier


Münsterländer

Stötande hundar

Stötande hundar är inte detsamma som stöthundar (se ovan). Vid jakt med stötande hund används främst jaktspaniel (springer spaniel och cocker spaniel), ibland används även retriever och wachtelhund.


Springer spaniel

Jakt med stötande hund är en lämplig jaktform i snåriga och viltrika marker på framförallt småvilt (främst fågel, kanin och hare).

Jakten går ut på att den stötande hunden, i motvind, söker så pass nära föraren att denne kan skjuta ett uppstött vilt med hagelbössan utan att riskera att träffa hunden (man säger att hunden "söker under bössan").

Det är viktigt att hunden inte följer efter viltet när det gör sitt uppflog eller uppsprång. Till skillnad från jakt med stående fågelhund så markerar hunden inte fågeln innan den stöter upp den. Därför krävs det att jägaren i större utsträckning måste söka sig till de terrängpartier där viltet befinner sig.

Efter skottet apporterar hunden det fällda viltet på kommando.

Vildsvinshundar

Den vanligaste formen av vildsvinsjakt är vakjakt, men om man använder sig av hund så ska den vara lämpad för just vildsvinsjakt. De vanligaste raserna som används vid vildsvinsjakt är tysk jaktterrier, wachtelhund, jämthund, lajka och slovensky kopov.


Tysk jaktterrier

En vildsvinshund bör fungera som ett mellanting mellan en ställande hund och en kortdrivare. Vildsvin är snabba och kan vara aggressiva, därför är det viktigt att ha en modig, men inte dumdristig hund.


Vildsvinens betar kan bli upp till 30 centimeter långa och kan göra fruktansvärd skada på både hund och jägare

Grythundar

Grythundar används vid jakt på vilt som lever i gryt, framförallt räv och grävling. De hundraser som främst används är slät- och strävhårig foxterrier, korthårig tax, tysk jaktterrier, jack russelI terrier och borderterrier.


Släthårig foxterrier


Strävhårig foxterrier


Jack russel terrier


Borderterrier

Grythundar kan vara specialiserade antingen som så kallade sprängare eller förliggare. Sprängare driver ut viltet ur grytet medan förliggare ställer viltet i grytet och markerar med skall så att jägaren kan gräva sig ner till viltet.

Vid rävjakt så ska hunden driva upp räven ur grytet för att ge jägaren en skottchans. Vid grävlingsjakt kan det vara svårt att driva upp grävlingen och det är då vanligt att jägaren behöver gräva sig ner i grytet och avliva grävlingen med grytpistol. Det är även tillåtet att avliva räv med grytpistol.

Apporterande hundar

En apporterande hund är en eftersökshund vars uppgift är att leta upp och hämta fällt småvilt till jägaren, oftast and- och hönsfåglar. Skillnaden mellan en apporterande hund och en eftersökshund av större vilt är att den apporterande hunden kan ta med sig viltet tillbaka till jägaren.

De vanligaste raserna är av typen retriever, men även springer spaniel och strävhårig vorsteh är lämpliga att använda som apporterande hundar.


Labrador retriever


Golden retriever

Eftersökshundar

Med eftersökshund så menas främst hundar som används för att söka efter skadat klövvilt och större rovdjur. I stort sett alla hundar kan tränas till eftersökshundar. Viltspårhundar såsom blodhunden är dock särskilt framavlad för ändamålet.


Blodhund

En eftersökshund kan även tränas till en så kallad avfångningshund som kan avliva djuret genom upprepade bett mot strupen när det påträffas, detta är speciellt vanligt vid jakt på rådjur och dovhjort.

Enligt jaktförordningen måste en eftersökshund finnas att tillgå på skottplatsen inom högst två timmar från påskjutningen vid jakt på björn, lo, älg, hjort, rådjur, mufflonfår eller vildsvin.

Läs mer om eftersök