Stäng
HEM
LOGGA IN
BLI MEDLEM
JAKTRESAN
GRATISPROV
VÄGEN TILL JÄGAREXAMEN
JAKTTEORI
VILTUPPSLAGSVERK
PRESENTKORT
Översikt
Meny
Lyssna
Lyssna
Rapport
Rapportera

Jakten

Historia

I Sverige har jakten en mångtusenårig tradition och den är fortfarande av stor social och kulturell betydelse, speciellt på landsbygden.

Förr i tiden var det adeln som hade jaktprivilegierna i landet, men Gustav III införde en reform som år 1789 gav markägaren rätten att jaga på sin egen mark. Detta ledde till ett stort jakttryck på de svenska arterna och det var därför man började instifta jaktlagen samt jakttider på de olika viltarterna.

I jaktlagen utarbetade man bland annat den grundläggande principen att all jakt på alla marker ska anpassas efter tillgången på vilt.


1789 års jaktstadga innebar att jakträtten blev allmän

Allemansrätten

Innan du börjar jaga är det viktigt att du vet vad den svenska allemansrätten innebär, det vill säga att naturen är tillgänglig för alla och att alla har rätt att vistas där under alla årstider.

Om du skulle stöta på människor som promenerat in i på jaktområdet där du står på pass så ska du plundra ditt gevär (ta ur patronerna) när de passerar och upplysa dem om att jakt pågår.


Det är lämpligt att sätta upp informationsskyltar om att jakt pågår så att allmänheten är varse om det

Jaktregler

Svensk jakt utvecklas kontinuerligt i takt med viltstammarnas utveckling och utbredningsområde. Det tillkommer även nya lagar och regler för hur du får jaga och därför är det viktigt att du som jägare löpande håller dig uppdaterad om vilka nya lagar och regler som införs och ändras.

Nedan följer de viktigaste jaktreglerna som är förankrade i lagen.

- Alla som jagar, oavsett i vilken omfattning och om man äger jaktmark eller inte, måste varje år lösa en statlig viltvårdsavgift som berättigar ett jaktkort för nästkommande jaktår. Den avgift du betalar används i första hand till service och information till jägarna samt till viltforskning. Från och med jaktåret 2021 kostar jaktkortet 400 kronor.

- Ett påskjutet djur är att betrakta som skadat till dess motsatsen är bevisad. Vid all jakt efter klövvilt och stora rovdjur är man skyldig att kunna spåra upp skadat vilt med hjälp av en särskilt tränad eftersökshund. Eftersök i alla dess former är självfallet betydligt svårare att göra i mörker och därför är det rekommenderat att alltid avbryta jakten i god tid före skymningen. 

- Vid fågeljakt måste man i regel ha med sig en apporterande hund, men det finns några undantag.

- Mellan 1 mars och 20 augusti gäller hundförbud vilket innebär att hunden inte får vara lös i skog och mark där det finns vilt.

- När man jagar med skjutvapen får man inte vara i eller intill ett motorfordon. Det enda undantaget från denna regel är vid jakt från motorbåt, men då måste båtens motor ha varit avstängd i minst en minut.


Motorn måste vara avstängd i minst en minut innan du får jaga från motorbåt

- Terrängfordon såsom fyrhjulingar får användas för att hämta fällda björnar, hjortar, älgar och vildsvin, men man får aldrig medföra skjutvapen i dessa fordon. Man får heller inte använda terrängfordon för att köra sig själv eller en jaktkamrat till ett jaktpass.

- När man transporterar vapen så måste de vara oladdade (plundrade).

- Första skottet alltid ska vara dödande. Vid däggdjursjakt innebär detta att man alltid ska sikta på de vitala organen vilka är hjärta och lungor. Sälar är dock undantaget denna regel. Vid säljakt ska man istället alltid sikta på huvudet.

- Alla fångstredskap måste vara godkända av Naturvårdsverket och märkas med fällans typbeteckning, ägarens namn och kontaktuppgifter.

- För att få jaga bäver med slagfälla och ripa med snara måste man genomgå en särskild utbildning.

- Det är inte tillåtet att bedriva lockjakt med hjälp av inspelade djurläten, levande fåglar eller levande däggdjur.

- Det är inte tillåtet att använda rörlig belysning (exempelvis ficklampor) annat än vid eftersök (om det kan motiveras) och vid viss skyddsjakt, men då krävs tillstånd från Länsstyrelsen.

- Belysning som är fast monterad får endast användas vid vildsvinsjakt vid åtel.

- Det finns även regler för vilken tid på dygnet du får jaga olika viltarter:

  • Bläsand, gräsand, ejder, knipa, kricka, sjöorre, storskrake, vigg, bläsgås, grågås, kanadagås, sädgås och vitkindad gås får bara jagas från och med en timme före solens uppgång till och med en timme efter solens nedgång.
  • Björn får bara jagas från och med en timme före solens uppgång till två timmar före solens nedgång.
  • Varg, järv, lo, älg, kronhjort, dovhjort och rådjur får bara jagas från och med en timme före solens uppgång till och med en timme efter solens nedgång. Under timmen efter solens nedgång får jakten endast bedrivas som vaktjakt eller smygjakt.
  • Övriga jaktbara arter får jagas under hela dygnet.

Läs mer

För den som vill fördjupa sig finns här länkar till alla relevanta lagar.

Utrustning

Vilket vapen du ska ta med på jakten beror naturligtvis på vilket/vilka djur du och ditt jaktlag har för avsikt att jaga. Om du ska jaga småvilt (mindre däggdjur och fåglar) är ett hagelvapen förmodligen lämpligt. Men om du ska jaga större vilt, så kallat högvilt (exempelvis älg och hjort) så måste du använda kulvapen.

Förutom ett ändamålsriktigt vapen är det bra att ha med sig följande utrustning vid jakten:

  • Varma och vattentäta kläder
  • Jaktkniv
  • Kikare
  • Jaktradio
  • Hundkoppel (även om du inte har hund)
  • En lysande röd eller gul huvudbonad (det är även rekommenderat att utrusta jakthundar med lysande västar så att även de syns tydligt i naturen)
  • Ryggsäck


Ordentlig och genomtänkt utrustning underlättar jakten och gör upplevelsen behagligare

Säkerhet

Säkerhet har naturligtvis högsta prioritet vid all form av jakt. De praktiska proven har stor fokus på just säkerhetsaspekterna.

När man samlas inför jakten så ska jaktledaren dela ut ett dokument till samtliga jaktmedlemmar som beskriver vilka viltarter som ska jagas, vilka säkerhetsföreskrifter som gäller samt hur man ska uppträda på sitt pass.

Exempel på vad som kan stå i dokumentet är när man får ladda sitt vapen, vilka skjutriktningar som är tillåtna och förbjudna, var man har sina passgrannar, hur man ska kommunicera med övriga jaktdeltagare, hur man bör agera efter ett skott, vad som gäller vid ett eventuellt eftersök och hur långt man får röra sig från sitt pass.

Om du tycker är någonting är oklart eller har några allmänna frågor kring jakten är det under den här samlingen du bör fråga om detta.


Under samlingen går jaktledaren igenom vad som gäller

Följande punkter gällande säkerhet måste du känna till.

- Vid gemensamhetsjakt såsom klappjakt och drevjakt är det en grundläggande regel att utse en ansvarig jaktledare. Vid jakt på älg eller kronhjort är det till och med lag på det.

- Kontakta alltid jaktgrannarna för att informera dem om jakten.

- När man samlas inför jakten så ska eventuella brytvapen (hagelvapen) vara brutna och på kulgevär så ska slutstyckena vara utdragna och magasinen och patronlägena tomma.

- Under samlingen ska man även kontrollera jaktradions funktion, informera om radiosamband och signaler samt om hur jakten avbryts. En bra och fungerande kommunikation inom jaktlaget är oerhört viktig för säkerheten.

- Vid gemensamhetsjakt ska du alltid vända dig bort från jaktkamraterna när du laddar ditt vapen och när du gör patron ur.

- Du ska enbart förlita dig på ditt jaktlags resurser under jakten. Det är exempelvis högst olämpligt att skjuta på ett vilt som ett grannlags hund driver mot dig.

- Hundförare och drevfolk måste veta var passen är, var passkyttarna sitter och vilka skjutvinklar de har. Alla passkyttar måste naturligtvis också känna till övriga passkyttars placering och skjutvinklar.

- Vapnet ska inte vara laddat annat än vid passet och ska osäkras först precis innan själva skottögonblicket. Endast säkra skott är tillåtna.

- Det är aldrig tillåtet att lämna passet utan medgivande från jaktledaren.

- Vid gemensamhetsjakt med hund så är det endast hundföraren som får gå på ståndet (när hunden ställt viltet med ståndskall).

- Om man är flera som står på pass så är det den som är närmast villebrådet som har rätt att skjuta.

- Bär en lysande röd eller gul huvudbonad vid alla former av gemensamhetsjakt så att man tydligt kan urskiljas av de övriga jaktlagsmedlemmarna. Även jakthundar bör bära lysande halsband.

- Tre hornsignaler signalerar att jakten är över (numera förmedlas detta dock oftast via jaktradion).


Vänd dig alltid bort från jaktkamraterna när du laddar ditt vapen och när du gör patron ur

Läs mer om säkerhet och vapenhantering

Jaktmarker

De vanligaste typerna av jaktmarker är egen mark, arrenderad mark (där en person eller att jaktlag betalar markägaren för rätten att jaga och utföra viltvårdsåtgärder) eller så kallade jaktkortsområden där du betalar en avgift för den eller de dagar du jagar på området.

Om du vid ett eftersök behöver lämna din jaktmark så är det bra att veta att allt vilt enligt lag tillfaller jakträttshavaren på den mark där det påträffas dött eller slutligen fälls (gäller ej Statens vilt).

Viktiga regler

- Markägaren har i stort sett alltid jakträtten på sin mark.

- Markägaren har rätt att upplåta sin jakträtt, men den som arrenderar marken får i sin tur inte utarrendera marken till någon annan.

- Detaljplanerade områden räknas vanligtvis inte som jaktmark och det är alltid förbjudet att skjuta med vapen inom detaljplanerade områden.

- En jordbruksarrendator har jakträtt på den mark som arrenderas om inget annat avtalats.

- Den som har jakträtten på båda sidor om en väg har även jakträtten på vägen.

- Om en väg utgör en gräns mellan två markägares marker, och ingen av dem äger vägen, så har var och en av dem jakträtt på vägen.

- Viltvårdsområden och samfälligheter är markområden som är gemensamma för flera fastigheter där delägarna bara får utöva sin jakträtt enligt vissa regler.

Jaktformer

Generellt bedrivs jakt under hösten och vintern eftersom det är en tid då viltet inte reproducerar sig och ungarna är inte lika beroende av sina moderdjur. Det finns många olika jaktformer och vilken man använder sig av beror ofta på hur jaktmarken ser ut, vilket vilt man jagar och vilken tid på dygnet man bedriver jakten.

Gemensamt för alla jaktformer är dock att det första skottet alltid ska vara dödande. Vid däggdjursjakt innebär detta att man alltid ska sikta på de vitala organen vilka är hjärta och lungor. Sälar är dock undantaget denna regel. Vid säljakt ska man istället alltid sikta på huvudet.

Det som idag utmärker svensk jakt i jämförelse med resten av Europa är den utbredda användningen av jakthundar och jakten med fångstredskap.

Vaktjakt

Vaktjakt kallas det då jägaren sitter stilla och tyst i exempelvis ett jakttorn och väntar på att viltet ska komma till honom/henne. Jakttorn är ofta placerade vid så kallade viltpassager eller viltväxlar - platser där djuren ofta passerar. Jägaren kan även locka till sig vilt genom att placera ut så kallad "åtel" (exempelvis slaktavfall, fiskrens eller vegetabilisk föda) för att locka rovdjur eller vildsvin till platsen där man väntar.

Ett jakttorn har många fördelar gentemot att bedriva vaktjakt på marken. Förutom att höjden ger jägaren god sikt och minskar vittringen som djuren kan uppfatta så ger jakttornen stöd för vapnet och ett naturligt kulfång i marken nedanför, eftersom alla eventuella skott riktas mot marken.


Du behöver normalt inte bygglov för ett jakttorn, men du behöver tillstånd av markägaren för att uppföra det

Vakjakt

När man bedriver vaktjakt nattetid och använder sig av ett utlagt byte för att locka fram viltet, så kallad åtel, kallar man det för vakjakt, åteljakt eller vakskytte. Grunden för denna typ av jakt är själva åteln, som bör anläggas i god tid innan man ska jaga. Man bör underhålla sina åtlar hela året så att viltet vänjer sig vid att alltid hitta föda vid sina besök, eftersom de då regelbundet återvänder till platsen.

När man bedriver vakjakt på rovdjur brukar åteln bestå av slaktavfall eller andra animaliska produkter och när man bedriver vakjakt på exempelvis vildsvin brukar åteln istället bestå av rotfrukter eller spannmål.

Tänk på att du aldrig ska använda samma plats för åtel som för utfodring. Vid utfodringsplatser ska det inte bedrivas någon jakt, viltet ska känna sig tryggt och kunna vistas där under vintrar då det är svårt att skaffa föda.

Det är tillåtet att använda fast belysning i samband med åteljakt på vildsvin. Det är däremot inte tillåtet att använda rörlig belysning (exempelvis ficklampor) annat än vid jakt på vildsvin, vid eftersök (om det kan motiveras) och vid viss skyddsjakt, men då krävs tillstånd från Länsstyrelsen.

Lockjakt

Rovdjur, klövvilt och fågel kan lockas inom skotthåll med hjälp av att locka dem till sig. Denna typ av jakt kan bedrivas av den ensamma jägaren och sker oftast med hjälp utav lockljud eller konstgjorda djur.

Vill du bedriva lockjakt med ljud så finns det flera olika typer av pipor du kan använda för att locka till sig olika viltarter. Inspelade läten av djur är förbjudna att använda för att locka till sig vilt.

Tänk på att det generellt sett är enklare att locka till sig unga djur än äldre.

När man jagar fågel använder man ibland konstgjorda fåglar för att locka till sig andra fåglar. Konstgjorda fåglar som placeras på land kallas för bulvaner, medan de som placeras i vatten kallas för vettar.

Om man jagar sjöfågel och fågeln inte dör direkt av första skottet så ska man omedelbart skjuta igen, eftersom fågeln annars kan dyka och bli svår att återfinna.

Smygjakt

Smygjakt, även kallad pyrschjakt, utövas främst på klövvilt, såsom rådjur och älg, men kan även utövas vid jakt på flera andra arter såsom kronvilt, dovvilt, räv och bäver. Rådjur är dock det djur som smygjagas i störst omfattning

Smygjakt bedrivs framförallt under gryning och skymning eftersom viltet är som mest aktiva då, men du kan smygjaga vilken tid på dygnet som helst, så länge det är ljust nog för att kunna skjuta. Men kom ihåg att det finns regler för vilken tid på dygnet du får jaga olika viltarter.


Smygjakt utövas främst på rådjur i gryningen och skymningen

Smygjakt går ut på att i motvind komma tillräckligt nära viltet för att få ett säkert skjutavstånd samt ett bra kulfång bakom viltet, utan att viltet uppmärksammar dig. Smygjakt är enklast att bedriva i kuperade landskap där man lätt kan gömma sig bakom höjder, i skogspartier, bakom häckar och i diken.

För att smygjaga framgångsrikt måste du vara mycket tyst och hela tiden hålla koll på vinden. Du måste även ha god kunskap om terrängen och hur viltet går.

När man bedriver smygjakt är det vanligt att man förflyttar sig med laddat vapen. När man gör det är det av yttersta vikt att vapnet är säkrat. Osäkra vapnet precis innan själva skottögonblicket.

När du får syn på ett potentiellt djur bör du av säkerhetsskäl inte använda kikarsiktet på ditt gevär eftersom du kan ha misstagit en människa för ett djur. Det är mycket otäckt att bli siktad på, så använd först en handkikare för att bekräfta att det djuret verkligen är ett djur.


Du bör alltid ha med dig en kikare när du jagar

Du måste även tänka på andra aspekter beroende på vilket vilt man jagar. Vid smygjakt på änder eller gäss är det viktigare att vara osynlig än att tänka på sin vittring eftersom fåglarna, till skillnad från hjortdjuren, har skarpare syn- än luktsinne.

Viktigt att tänka på vid smygjakt:

  • Om det är blåsigt ute så är hjortdjuren extra vaksamma och det är mycket svårt att smyga på dem.
  • Dovhjort och kronhjort är de djur som är svårast att smygjaga på grund av deras skarpa syn.
  • Skjut inte på ett djur som tagit daglega eftersom träffbilden inte är perfekt. Vänta istället tills det reser sig.
  • Det är svårt att bedriva smygjakt efter vildsvin eftersom de söker daglega i tätast möjliga vegetation.

Jakt med drivande hund

Jakt med drivande hund bedrivs huvudsakligen av en eller ett par stycken jägare och oftast efter hare, räv och rådjur. Hunden ska med hjälp av viltets nattspår söka reda på dess daglega och sedan driva det mot jägaren, som i sin tur ska inta ett lämpligt pass i terrängen och invänta det drivna viltet (drevdjuret).

När hunden hittar djurets nattspår och börjar reda ut dessa så säger man att "hunden går på slag", hunden brukar då avge ett så kallat väckskall. När hunden hittar djuret så säger man att upptaget sker. Tappar hunden spåret efter djuret så säger man att det skett en tappt.

Det är ofta en god ide att vara ute tidigt på dygnet för att försöka hitta djurets nattspår (nattslaget) och sedan följa detta till daglegan.

Ibland kan viltet gå tillbaka i sina egna spår och hoppa (ibland flera meter) i en avvikande riktning från spåret. Detta brukar benämnas att viltet gör ett så kallat avhopp. Ett vilt som drivs framåt av en hund kan också bukta, det innebär att viltet vänder tillbaka och springer av och an inom ett mindre område.


Harar kan både göra avhopp och bukta

Det är inte ovanligt att viltet lyckas förvirra både dig och hunden genom att göra ett avhopp eller en bukt, så se till att hålla ögon och öron öppna när du spårar exempelvis en hare.

Olika hundraser lämpar sig för olika typer av jaktmarker och för olika viltarter. Exempelvis är det lämpligt att jaga med en kortdrivare (en hund som bara driver viltet en kort stund) i vilttäta marker och mindre såtar. Rådjur bör inte drivas av snabba hundar (exempelvis en hamiltonstövare). Man bör istället använda kortbenta hundraser, exempelvis tax och drever, som driver rådjuren förhållandevis långsamt eftersom man vill undvika att stressa rådjuren onödigt mycket.


Använd dig helst av kortbenta hundraser vid rådjursjakt för att minimera stressen som rådjuren utsätts för

Observera att det finns regler som säger hur stor jaktmarken måste vara för att få bedriva jakt på den med olika hundtyper.

  • För jakt med stövare är ett minimikrav på jaktmarksstorlek 200 hektar.
  • För jakt med drever är ett minimikrav på jaktmarksstorlek 100 hektar.
  • För jakt med tax är ett minimikrav på jaktmarksstorlek 50 hektar.

Det är även rekommenderat att marken, oavsett storlek, inte är långsmal då det då är enkelt att hunden driver in viltet på någon annans jaktmark.

Jakt med ställande hund

Jakt med ställande hund, eller ståndhund, är den absolut vanligaste jaktformen på älg i de nordligaste länen. Jakten går ut på att jägaren sakta rör sig i terrängen samtidigt som den lösa hunden söker upp djuret i motvind. När hunden hittar älgen är dess uppgift att ställa den vilket innebär att den får älgen att stanna på plats genom att skälla ett så kallat ståndskall. Jägaren smyger då fram till platsen och fäller viltet.

Vid gemensamhetsjakt med hund så är det endast hundföraren som får gå på ståndet (när hunden ställt viltet med ståndskall).

När du jagar med ställande hund måste du vara mycket medveten om riskerna med genomträngning, det vill säga risken att kulan eller kulsplitter fortsätter igenom djuret i samma eller en annan riktning. Hunden står ofta nära djuret och som skytt måste du försäkra dig om att hunden inte kan träffas av en kula eller kulsplitter som går igenom djuret.

Jakt med ledhund

Vid ledjakt leder den kopplade hunden jägaren till villebrådet. Jägaren går med sin hund mot vinden och när hunden får direkt kroppsvittring av djuret ger den en tyst signal, exempelvis reser sig på bakbenen eller lägger sig ned. Jägaren fortsätter då jakten ensam genom att smyga mot viltet medan hunden tyst ligger kvar.

Drevjakt och klappjakt

Drevjakt utövas vid jakt på klövvilt medan samma jaktmetod på småvilt kallas klappjakt, men skillnaderna mellan drev-och klappjakt är flytande och många olika varianter förekommer. Drevjakt och klappjakt kan även kallas skallgång. Vid dessa jakter krävs det i regel relativt mycket folk både i form av passkyttar och drevkarlar.

Jakten går ut på att drevkedjan driver viltet framför sig medan de, med lagom avstånd i sidled till varandra, går framåt. Passkyttarna står framför drevkedjan och väntar på att viltet drivs mot dem. Vid den så kallade boghalten (stopplinjen innan riskzonen för skyttelinjen) så stannar drevkarlarna och då är det strängt förbjudet för passkyttarna att skjuta in mot såten (i riktning mot drevkarlarna) oavsett hur goda kulfång de har.


Vid drevjakt väntar passkyttar på att drevkarlar ska driva viltet mot dem

Drevjakt

Vid drevjakt går drevkarlar i bredd, i en drevkedja, och driver viltet mot väntande passkyttar i en skyttekedja. Men drevjakt kan även bedrivas av en ensam jägare som använder en drivande hund som spårar viltet och med drevskall driver det mot jägaren.

Vid drivjakt får drevfolket absolut inte skjuta under drevet eftersom det skulle innebära stor risk för skadeskjutningar på passkyttarna.

Vid drevjakt jagar man i regel hjortdjur och då används kulvapen.

Klappjakt

Vid klappjakt går drevkarlar i bredd, i en drevkedja, och driver viltet framför sig genom att klappa händerna eller genom att slå med torra grenar mot trädstammar. Klappjakten är en mycket intensiv jaktform eftersom många djur samtidigt kommer springande fram mot skyttarna i hög hastighet.

Klappjakt på fasan brukar kallas "fasanklapp", klappjakt på hare brukar kallas "harklapp" och så vidare.

Vid klappjakt jagar man i regel småvilt (främst fasan, hare, änder och räv) och skyttarna använder hagelvapen.

Tryckjakt

Tryckjakt är en jaktform som liknar drevjakt, men kan bedrivas av så få som två personer. Tryckjakten bedrivs oftast på klövvilt och räv och går ut på att man tyst och försiktigt motar viltet mot skytten eller skyttarna. Viltet kommer oftast lugnt och försiktigt mot skyttarna vilket ger skyttarna säkra skottchanser.

För att bedriva en lyckad tryckjakt är det viktigt att man känner till både marken och viltets vanor väl.

Uppsprångs- och uppflogsjakt

Vid uppsprångs- och uppflogsjakt jagas mindre vilt som exempelvis hare, hönsfåglar, duvor och andfåglar med framför allt hagelvapen. Själva jakten går ut på att skytten själv eller en jakthund skrämmer upp viltet ur dess daglega.

Avgörande för jaktens framgång är att skytten har god reaktionsförmåga och god vapenhantering eftersom skottillfällena ofta är snabba och kommer utan förvarning.


Uppsprångs- och uppflogsjakt bedrivs ofta av två eller flera jägare

Man brukar kalla denna typ av jakt på hare och kanin för uppsprångsjakt och när man jagar fågel kallar man den uppflogsjakt.

Tänk på att du måste ha med dig en jakthund som kan apportera eller markera nedskjuten fågel om du jagar ringduva, gäss eller änder.

Vid jakt efter övrig fågel räcker det om du har med en jakthund som kan apportera eller markera nedskjuten fågel under tiden mellan solens nedgång och en timme före solens uppgång.

Sträckjakt

När gäss, duvor och änder flyttar sig mellan deras mat- och viloplatser så kan de skjutas på sträck, alltså när de flyger, med hagelvapen.

Under sträckjakten gömmer sig jägaren i ett väl kamouflerat gömsle och skjuter fåglarna när de passerar ovanför. Vid jakt vid vatten är detta gömsle ofta ett en så kallad skåre, eller skjutskärm, som oftast består av en meterhög halvcirkelformad stenmur vid vattnet.

Det är viktigt att inte skjuta på en fågel som flyger nära en annan fågel eftersom den andra fågeln då kan skadeskjutas. Tänk även på att snabbt avlossa ett andra skott om en sjöfågel inte dör direkt av det första skottet. Detta är framförallt viktigt om fågeln landar i vatten eftersom du då har svårare att följa den än om den vore på land.

Toppfågeljakt

Toppfågeljakt är en specialiserad jaktform som framförallt inriktar sig mot orr- och tjädertuppar då dessa börjat beta i trädkronorna under vintertid. Vid toppfågeljakt är marken ofta snötäckt och jägaren tar sig oftast fram på skidor iklädd vita kamouflagekläder.

Det är inget krav på att medföra varken en apporterande hund eller en eftersökshund vid toppfågeljakt så länge jakten sker på snötäckt mark.

Vid toppfågeljakt används kulgevär med lågkalibrig helmantlad ammunition för att fågeln inte ska bli förstörd. Toppfågeljakt kräver också att jägaren behärskar långa skotthåll. Vid jakt på tjädertuppar utgör den vita fläcken på vingknogen en bra riktpunkt vid skott på rena sidohåll.

Vid toppfågeljakt har man aldrig något kulfång. Det är därför väldigt viktigt att man vet vad som befinner sig bakom målet när man skjuter. Det får inte finnas byggnader eller människor de närmsta kilometerna bakom målet.


På bilden kan man ana den vita fläcken på tjädertuppens vingknoge

Jakt med stående fågelhund

Jakt med stående fågelhund sker på samtliga fågelarter som trycker (är stilla och försöker göra sig osynliga) istället för att fly, exempelvis: tjäder, orre, ripa, rapphöna och fasan.

Jakten går ut på att jägaren rör sig framåt i normal promenadtakt medan jakthunden, i motvind, söker igenom terrängen framför jägaren. När hunden får vittring ska den försiktigt röra sig mot fågeln och ge stånd (markera platsen genom att stå stilla och stirra på viltet).

Jägaren går då fram till hunden och ger kommando till den att "resa" fågeln. När hunden rest fågeln ska den stanna på platsen så att jägaren kan skjuta fågeln i uppfloget (när den flyger iväg) utan att störas av hunden.

Vid denna typ av jakt använder man sig av hagelvapen.

Läs mer om stående fågelhundar

Jakt med stötande hund

Jakt med stötande hund sker på småvilt (främst fågel, kanin och hare) och innebär ofta snabba skott.

Jakten går ut på att den stötande hunden, i motvind, söker så pass nära föraren att denne kan skjuta ett uppstött vilt med hagelbössan utan att riskera att träffa hunden (man säger att hunden "söker under bössan").

Det är viktigt att hunden inte följer efter viltet när det gör sitt uppflog eller uppsprång. Till skillnad från jakt med stående fågelhund så markerar hunden inte fågeln innan den stöter upp den. Därför krävs det att jägaren i större utsträckning måste söka sig till de terrängpartier där viltet befinner sig.

Efter skottet apporterar hunden det fällda viltet på kommando.

Vid denna typ av jakt använder man sig av hagelvapen.

Läs mer om stötande hundar

Jakt med trädskällare

Jakt med trädskällare (skällande fågelhund) går ut på att den lössläppta hunden söker igenom marken och driver upp tryckande skogsfåglar såsom tjäder, orre och järpe men ibland även skogsmård. När fåglarna sätter sig i ett träd så markerar hunden trädet och avger ett tätt och jämt skall för att få fågelns uppmärksamhet och vägleda jägaren till platsen.

Vid denna typ av jakt har man sällan något kulfång. Det är därför väldigt viktigt att man vet vad som befinner sig bakom målet när man skjuter.

Vid skogsfågeljakt med trädskällare tycker många om att jaga med kombivapen (en kombination av kul- och hagelvapen).

Läs mer om skällande fågelhundar

Spårningsjakt

När man bedriver spårningsjakt så krävs det ett sammanhängande snötäcke. Det underlättar även om det är nysnö på marken eftersom alla eventuella spår då är färska.

Spårningsjakt ger jägaren en bra kännedom om viltets vanor på jaktmarken och ställer höga krav på hur man rör sig i terrängen.

Framspårning innebär att man följer djurets spår (spårlöpan) framåt. Bakspårning innebär att man följer djurets spår bakåt istället för framåt, det vill säga man går åt motsatt håll som djuret gått. Detta gör man för att man av olika anledningar inte vill störa djuret, exempelvis för att se vad viltet gjort och hur det betett sig när det har fått vara i fred

Vid spårningsjakt blir skottchanserna ofta oväntade och snabba vilket ställer höga krav på jägarens vapenhantering.


Spårningsjakt kräver ett sammanhängande snötäcke, fördelaktigen med nysnö

Trots att det är jägaren och inte hunden som spårar viltet under spårningsjakten så gäller kraven på en tillgänglig eftersökshund även för spårningsjakt efter klövvilt.

Grytjakt

Grytjakt bedrivs vanligtvis på grävling och rödräv och, i viss utsträckning, även på vildkanin. Man använder främst hagelgevär, men om viltet befinner sig i ett gryt används ofta ett finkalibrigt gevär eller en så kallad grytrevolver. Man börjar ofta jakten med att låta grythunden, ofta en tax eller en terrier, leta efter nattspår för att hitta grytet och för att ta reda på om det är bebott. 

Vid grytjakt på räv så vill man att hunden driver upp räven ur grytet så att jägaren kan skjuta. Vid grytjakt på grävling så ska hunden ställa grävlingen i grytet så att jägaren kan göra ett så kallat "nedslag", det vill säga gräva sig ned i grytet. Jägaren lyfter sedan undan hunden och avlivar grävlingen med en grytpistol eller grytrevolver.

Hundar som markerar en grävling under jord kallas för förliggare.


Grytjakt bedrivs vanligtvis på grävling och rödräv

För att lyckas med grytjakt på räv krävs ofta både en drivande hund och en grythund. För att bedriva jakt på vildkanin används ofta en iller för att driva upp kaninerna ur de relativt små hålorna.

Vid grytjakt är det tillåtet att använda sig utav en ficklampa.

Läs mer om grythundar

Jakt med fångstredskap

Jakt med fällor av olika slag var den absolut vanligaste jaktformen ända till de moderna jaktvapnen uppfanns.

Alla fångstredskap som används för jakt i Sverige måste vara godkända av Naturvårdsverket och märkas med fällans typbeteckning, ägarens namn och kontaktuppgifter.

Fångstredskap delas upp i levandefällor och dödandefällor.

Levandefällor för fångst av fågel ska vittjas minst en gång per dygn (på kvällen)

Levandefällor som är avsett för fångst av däggdjur ska vittjas minst en gång per dygn (på morgonen). Om fångsten avser iller, mink, hermelin, vessla, sork eller råtta ska vittjande ske minst två gånger per dygn, morgon och kväll. Om fångsten avser möss ska vittjande ske minst var femte timme.

För fångstredskap avsett för vildsvin gäller dessutom följande:

1. Fångstredskapet ska utrustas med larmanordning.

2. Fångstredskapet får endast betas med oförädlat vegetabiliskt foder.

3. Fångstredskapet ska ställas in så att ingångsöppningen som mest är 55 cm hög.

Det är tillåtet att använda ett motorfordon för att transportera sig mellan platser där man sätter upp fällor eller vittjar dem.

När man jagar med fälla i vatten för exempelvis mink eller bedriver fiske med fiskeredskap i vatten där det finns utter är det viktigt att man inte har för stora ingångshål i fällorna eftersom uttrar (som är fridlysta) då kan fastna.


Uttern är fridlyst och måste skyddas från att fastna i fällor och fiskeredskap

Fångstredskap i Sverige

Naturvårdsverkets hemsida finns en databas med alla fångstredskap som får användas i Sverige, samt ritningar på alla fångstredskap som du kan bygga själv.

Här följer information om några av de vanligaste fångstredskapen.

Slagfällor - När viltet går in i fällan så utlöses gillret och djuret träffas av en slagplatta som dödar det omedelbart. De fungerar enligt samma princip som en vanlig råttfälla och används exempelvis vid jakt på mink och mård.

En fälla av denna typ är stockfälla för mård. Sådana måste placeras minst 1,5 meter ovan mark för att andra djur, som inte klättrar lika bra, av misstag inte ska kunna utlösa fällan.

Genomgångsfällor - Viltet kan se igenom fällan och kan gå in från båda hållen, när det går in i fällan så blockeras båda utgångarna. Genomgångsfällor används vid exempelvis jakt på mink.

Enkelfällor - Viltet lockas in i fällan med bete. När det går in genom den enda ingången så stängs fångstluckan bakom. Enkelfällor används exempelvis vid fångst av grävling.

Fotsnara för räv - Fotsnara för räv är en ganska ny jaktmetod som ersätter de gamla rävsaxarna. Fotsnaran består av en fjäderbelastad, plastinklädd vajer som dras åt kring rävens fot. Eftersom den inte är fast förankrad utan försedd med ett släpankare så måste jägaren spåra räven och avliva den. Fotsnara för rödräv ska vittjas minst två gånger per dygn, morgon (dock senast vid gryningen) och kväll.

Räv får endast fångas med fotsnara i de fyra nordligaste länen (Jämtland, Västernorrland, Västerbotten och Norrbotten) då det enligt lag krävs ett visst snödjup, eftersom släpankaret ska lämna ett tillräckligt tydligt spår.


Räv får endast fångas med fotsnara i Jämtland, Västernorrland, Västerbotten och Norrbotten

Ripsnara - Ripsnaror används uteslutande vid ripjakt. En ripsnara avlivar oftast djuret inom loppet av 30-60 sekunder.

För att jaga räv med fotsnara, bäver med slagfälla och ripa med ripsnara krävs idag ett fångstkort som man får efter att ha genomgått en särskild utbildning.

Skydds- och licensjakt

Skydds- och licensjakt är undantag från fredningen av vilt. Bestämmelserna om skydds- och licensjakt gäller allt vilt.

Beroende på vilken art som jagas gäller olika regler för vilka vapen och fångstmetoder som är tillåtna samt när man får jaga.

Skyddsjakt

Skyddsjakt är jakt som kan tillåtas för att förhindra skador, till exempel för att:

  • Hindra gäss från att äta stora mängder säd på åkrar.
  • Hindra vildsvin från att böka upp åkrar eller trädgårdar.
  • Hindra björnar från att slå många renkalvar på våren.
  • Hindra sälar från att förstöra fiskeredskap och äta upp fisken i dem.

Naturvårdsverket har överlämnat rätten att besluta om skyddsjakt på björn, järv, lodjur och varg till alla länsstyrelser utom Gotland.


Vildsvin kan orsaka stora skador för lantbruket i jakt på föda

Licensjakt

Licensjakt används främst för att begränsa rovdjursstammarnas (björn, varg, järv och lodjur) storlek.

Rätten att besluta om licensjakt på björn, varg, järv och lodjur delegeras till länsstyrelser i län där antalet föryngringar för arten i rovdjurförvaltningsområdet överstiger de fastställda miniminivåerna.

Så gott som all skydds- och licensjakt beslutas alltså av Länsstyrelsen.

Vid skadeskjutning

Om du skjutit på/mot ett djur som gått från platsen ska du följa dessa anvisningar.

  1. Stanna på ditt pass och reflektera över hur du tyckte att skottet träffade.
  2. Notera på vilken plats djuret stod när du sköt och hur det reagerade av skottet.
  3. Notera vart du såg djuret sist och i vilken riktning det försvann.
  4. Försök även att komma ihåg om det fanns fler djur vid platsen och i vilken riktning de försvann.

Om du jagar ensam är det även viktigt att du markerar skottplatsen för att underlätta ett eventuellt eftersök. Även vid gemensamhetsjakt är det viktigt att du markerar skottplatsen, men tänk på att du behöver ha jaktledarens tillstånd innan du får lämna ditt pass.


Försök att minnas hur det påskjutna djuret tecknade efter skottet och i vilken riktning det försvann

Ett klövvilt som blir påskjutet tecknar (reagerar) olika beroende på var kulan träffar:

  • En träff i hjärtat eller lungorna brukar leda till att djuret tar ett språng, följt av en kort rusning, innan den faller omkull och dör.
  • En träff i ryggraden, hjärnan eller det centrala nervsystemet leder ofta till en så kallad "knall och fall effekt". Man ska dock alltid vara beredd att skjuta ett andra skott mot vilt som faller direkt.
  • En träff i buken leder ofta till att djuret skjuter rygg, kniper upp buken och sedan springer iväg. Det är ofta mycket svårt att se på gången om den är träffad eller ej. Ett bukskott som träffar i levern eller i njurarna leder till att djuret dör av förblödning, men det kan ta lång tid. En träff i bukhålan som inte skadar levern eller njurarna är ännu värre eftersom djuret kan leva mycket länge med denna skada.
  • En träff i benet brukar medföra att djuret faller omkull eller sjunker ihop. När det sedan reser sig brukar djuret ha en dålig gång, men det är inte alltid den har det. Ett benskott kan leda till ett mycket omständligt eftersök då djuret kan gå väldigt längt ifrån skottplatsen.

Till skillnad från de övriga klövviltsarterna så tecknar vildsvinen minimalt eller ingenting alls vid träff. Vildsvinet brukar bara rusa iväg med sprättande benrörelser. Undantaget denna regel är självfallet träffar i ryggraden, hjärnan eller det centrala nervsystemet, då även vildsvinen faller direkt.


Ett påskjutet vildsvin tecknar i regel inte vid träff, utan rusar bara iväg med sprättande benrörelser

Eftersök

För att reglerna om eftersök ska träda i kraft krävs det att man kunnat konstatera att viltet är skadat. Detta innebär att man i princip måste göra en skottplatsundersökning och där, eller i viltets flyktväg, hitta bevis på att viltet träffats. Det kan vara till exempel snitthår, blod, muskelvävnad, benflisor eller vominnehåll.

Skottplatsen

Innan eftersöket inleds bör man samla så mycket information från skottplatsen som man kan. Man bör leta efter benbitar, blod och notera färgen på blodet då det kan avslöja vart djuret träffats, avbrutna kvistar och tass- eller klövavtryck.

När man undersöker skottplatsen så hittar man ofta mycket relevant information om vart kulan träffade viltet.

  • Ett lungskott brukar medföra att blodet är ljust och bubbligt.
  • Ett skott i levern eller hjärtat brukar medföra att blodet är mörkt.
  • Runda benskärvor avslöjar om viltet träffats i benen.
  • Mycket skinn och päls men lite blod brukar betyda att kulan bara snuddat vid viltet.
  • Innehåll från mage och tarm i samband med lite blod brukar betyda att viltet träffats i buken.
  • Hårstrånas längd och färg avslöjar vart djuret är träffat. Långa hårstrån betyder ofta att viltet är träffat i nacken på både vildsvin och älg, vita hårstrån från en älg betyder att djuret träffats i buken.


Skottplatsen kan ge dig mycket hjälpfull information inför eftersöket

Enligt jaktförordningen måste en eftersökshund finnas att tillgå på skottplatsen inom högst två timmar från påskjutningen vid jakt på björn, lo, älg, hjort, rådjur, mufflonfår eller vildsvin.

Eftersöket

Om man skadeskjuter ett vilt är man enligt lag skyldig att eftersöka det, oavsett storlek och viltart. Det är alltid skytten som är ansvarig för eftersöket, förutom vid vissa gemensamhetsjakter då jaktledaren är ansvarig.

Ett eftersök pågår alltid tills man hittar det döda djuret, tills det har avlivats eller tills man kan vara helt säker på att djuret är oskadat. Att strunta i eftersöket eller att sköta det slarvigt kan leda till åtal för jaktbrott och vapenbeslag.

Vid eftersök efter ett skadeskjutet (påskjutet) djur så sätts många lagar och bestämmelser ur spel. Det viktigaste är att man hittar och avlivar det påskjutna djuret för att minimera dess lidande. I ett eftersök får man (om man kan motivera det) exempelvis:

  • Jaga från motordrivet fordon
  • Använda belysning
  • Använda otillåtna vapentyper
  • Fortsätta eftersöket efter mörkrets inbrott
  • Bedriva eftersök på någon annans mark

Om du vid ett eftersök bryter mot jaktreglerna kan du i efterhand behöva motivera varför du gjorde som du gjorde.

Om du är osäker på vad du får och inte får göra vid eftersök ska du kontakta polisen.


Om du kan motivera det så får du använda belysning vid eftersök

Om skottet missar de vitala organen (lunga och hjärta) och istället träffar i levern eller andra delar av buken kan djuren ofta gå långt från skottplatsen och eftersök blir då oftast en nödvändighet. Detta innebär inte bara ett onödigt lidande för djuren utan medför också att köttkvaliteten försämras eftersom innehållet från tarmar och magar förorenar bukhålan.

Eftersöket bör oftast inte inledas omedelbart på hjortdjur - en timme brukar vara en lämplig väntetid. Detta för att ge det påskjutna djuret lite tid på sig att ta så kallad sårlega (den söker skydd och ligger stilla på ett och samma ställe). Av denna anledning ska du aldrig låta hunden jaga ett hjortdjur som gått vidare direkt efter skottillfället.

Väntetiden är ett bra tillfälle för jaktledningen att lugnt och metodiskt förbereda och planera eftersöket. Det kan även vara lämpligt att sätta ut passkyttar i den riktning man tror att det påskjutna viltet gått. En god kännedom om markområdet är avgörande för att lyckas med eftersöket.


Djur som tagit sårlega är först väldigt lättstötta, därför bör inte eftersöket påbörjas för tidigt

Underrättelseskyldighet

Om man vid ett eftersök på älg, hjort eller rådjur måste gå in på någon annans mark för att förfölja det påskjutna djuret så måste man snarast informera jakträttshavaren eller markägaren om detta. Om jakträttshavaren eller markägaren endast kan nås med svårighet, får man kontakta polisen istället.

Även vid eftersök på övriga viltarter som gått in på någon annans mark så är det lämpligt, men inte obligatoriskt, att först kontakta jakträttshavaren, markägaren eller polisen.

Den andra jakträttshavaren får inte stoppa eftersöket, men kan erbjuda sig att hjälpa till eller att överta eftersöket. Även om man lämnar över eftersöket till en annan jakträttshavare så är det fortfarande det påskjutande jaktlagets skytt eller jaktledare som är ansvarig för eftersöket.


Om älg, hjort eller rådjur har skadats vid jakt på ett jaktområde och tar sig in på ett annat jaktområde, ska du snarast underrätta jakträttshavaren eller markägaren där

Avfångning

När man hittar det påskjutna/skadade djuret så bör man avfånga (avliva) det snabbt och smärtfritt. Klövvilt i sårlega avfångas med fångskott mot hjärnan eller halskotpelaren. I andra lägen än vid sårlega kan man också skjuta mot hjärta eller lungor.

Eftersom fångstskottet oftast sker på mycket nära håll måste du säkerställa att det inte finns någon risk för rikoschett innan du skjuter. Var även beredd på att smällen kommer att vara väldigt hög och att den kommer studsa tillbaka - skydda alltså dina öron.

Fågel och annat småvilt avfångar man oftast med ett slag med en påk mot nacken.

Tillvaratagande av viltet

I Sverige består 3-4 % av all köttkonsumtion av viltkött. Förutom många arters säregna smak och textur så är kött från vilt dessutom oftast magrare än tamdjurskött, vilket gör att det håller längre när man fryser det.

När man fällt ett djur så är hanteringen av det avgörande för köttkvaliteten. Hygienen är det absolut viktigaste att tänka på.

Det är rekommenderat att använda en kortbladig kniv när man hanterar döda djur, både för att få bättre kontroll och för att minska risken för att sticka hål på tarmarna i buken.

Passning och sotning

Det första man ska göra är att passa djuret (ta ut inälvorna). Man gör detta för att kroppen ska kylas ner och för att förhindra att tarmbakterier växer in i muskulaturen. Det är viktigt att snabbt passa ett djur som träffats av ett bukskott eftersom bakterierikt maginnehåll annars kan komma i kontakt med bukhålan.

Man passar ett djur genom att lägga det på dess högra sida, om möjligt på mark som sluttar något, så att vom och tarmar enklare trillar/glider ut ur buken. Man börjar med att skära upp djuret bakifrån och skär sedan igenom skinn och bukvägg fram till bröstbenet. Man kan därefter ta tillfället i akt att sota djuret (ta bort ändtarm och könsorgan).


Det första man ska göra med ett fällt djur är att passa det

När djuret passats är det viktigt att skapa luftcirkulation i den öppna kroppshålan så att köttet inte surnar. Är det minusgrader ute så måste man också ha i åtanke att den passade kroppen inte får kylas ner för snabbt. Köttet drabbas då av kylsammandragning, vilket gör det segt.

Undvik att spola djurkroppen med vatten eftersom det är stor risk att bakterier sprider sig med vattnet.

Flåning

Det är rekommenderat att flå djuret medan djurkroppen är varm eftersom det är betydligt enklare då. När man fällt mindre vilt kan det dock vara bra att låta skinnet sitta kvar då det skyddar köttet från föroreningar och uttorkning.

Vissa flår och grovstyckar fortfarande djuret i skogen, men det är enklare och mer hygieniskt att frakta djuret till en slaktbod eller liknande innan man påbörjar den processen.

Sker jakten för skinnets skull eller för trofén måste man tänka på att hantera skinnet rätt när man tar tillvara djuret. Försök att flå så mycket av djuret som möjligt genom att dra av skinnet. De flesta skadorna som uppstår på viltskinn sker på grund av slarv med kniven.


Det är lättare att frakta djuret till en slaktbod eller liknande innan man flår och styckar det

Hängning

Djurkroppen bör sedan hänga en tid innan man styckar det. Anledningen till detta är för att man vill ha ett mört kött där all likstelhet i musklerna har släppt.

En bra tumregel för hur man på bästa sätt hänger ett djur oavsett art och storlek är att det ska hänga i 40 dygnsgrader. Exempelvis 10 dygn i 4 grader (10 x 4 = 40) eller 8 dygn i 5 grader (8 x 5 = 40).

Temperaturen ska helst vara runt 5 grader, alltså kylskåpskallt. Om det är för kallt (under 2 grader) blir inte köttet mört och om det är för varmt (över 10 grader) ökar risken för bakterie- och jästsvamptillväxt (förruttnelse).

Styckning

När det är dags att stycka köttet är det rekommenderat att göra en så kallad "anatomisk styckning" vilket betyder att man följer djurets muskelgrupper när man utför styckningen.

Djurkroppens vikt utan inälvor, skalle, hud och underben kallas för djurets slaktvikt och är i regel 55 procent av dess levandevikt för hjortdjur. Det är denna vikt som är relevant när man delar köttet mellan jaktlagets medlemmar.

Om du misstänker att köttet angripits av bakterier så ska du tvätta djurkroppen på in- och utsidan med 20-procentig ättika.

Mindre vilt

Om du jagar mindre vilt så är utomhustemperaturen viktig för hur du bör hantera jaktbytet. En skjuten fågel bör exempelvis hanteras på olika sätt beroende på årstid och temperatur eftersom man vill att köttet ska kylas ned i rätt tempo.

Vid väldigt låga temperaturer är det rekommenderat att stoppa fåglarna i en väska, medan man vid högre temperaturer bör låta dem hänga i bältet. Att stoppa en skjuten fågel i en plastpåse i samband med varmare utomhustemperatur kan leda till att köttet jäser, vilket gör att det blir surt och smakar illa.

Jagar du fågel är det också i regel enklare att plocka fjädrarna medan kroppen är varm. Om du inte gör det så kan du vid ett senare tillfälle doppa fågeln i 70-gradigt vatten för att enklare kunna plocka den. Du kan även sveda fågeln, vilket innebär att du bränner bort dun och fjädrar med exempelvis en skärbrännare.


Fågelfjädrar är lättast att plocka medan kroppen är varm

Innan man passar en hare bör man tömma dess urinblåsa. Detta görs enklast genom att man håller djuret i frambenen/huvudet och klämmer på buken framför bäckenbenet. Urinblåsan känns som en rund boll i bakre delen av buken.

Genom att tömma urinblåsan säkerställer man att det inte kan rinna ut urin i bukhålan om blåsan går sönder.

Efter passningen kan man med fördel stoppa in grankvistar i buken på haren för att öka luftcirkulationen.

Konsumtion

Vilt som konsumeras av det egna hushållet behöver inte besiktigas, ska du däremot sälja ditt kött så måste det besiktigas innan det får säljas.


Kött som ska säljas måste först besiktigas

Det är rekommenderat att avstå från att konsumera lever och njure från äldre hjortdjur då de kan innehålla höga halter av kadmium och andra tungmetaller.

Om du vill åldersbestämma en fälld hjort kan du titta på färg och nedslitning av tänderna samt klyva en tand och räkna årsringarna.