Hardjur, som är ett samlingsnamn för harar och kaniner, tillhör inte ordningen gnagare utan en egen ordning, hardjur (Lagomorpha). Detta beror på flera tydliga skillnader mellan grupperna:

• Gnagare har två framtänder i överkäken, medan hardjur har fyra (två stora och två mindre bakom dessa).
• Gnagare för käkarna främst upp och ned när de tuggar, medan hardjur har en mer sidledsgående tuggrörelse.
• Gnagare har 3–5 kindtänder per överkäkshalva, medan hardjur har 6.
• Gnagare har fem tår på baktassarna, medan hardjur har fyra.

Hardjur är viktiga bytesdjur för många rovdjur, exempelvis rovfåglar och rödräv. Liksom andra utpräglade bytesdjur har de en hög reproduktionstakt och kan föda flera kullar per år med många ungar i varje kull.

Harhonan diar sina ungar endast en gång per dygn. Ungarna tillbringar därför mycket tid ensamma. Ensamma harungar som man stöter på i naturen är alltså oftast inte övergivna, även om de kan se ut att vara det.

Hardjurens sinnen är välutvecklade och bakbenen är långa och kraftiga, vilket ger dem snabb acceleration och hög topphastighet.

Hardjurens föda består främst av gräs, örter, kvistar och bark. De är så kallade koprofager, vilket innebär att de äter en del av sin egen avföring för att maximera näringsupptaget. Den harspillning vi människor vanligtvis ser i naturen har alltså redan passerat genom djuret två gånger.