Dalripan är en medelstor hönsfågel som är vanlig i Sveriges norra delar, både i skog och på fjäll. Till skillnad från fjällripan befinner sig dalripan dock sällan på högfjället.

Utseende

Dalripan har en rund kroppsform med lång hals, litet huvud och en kort, grov och mörk näbb. Den har fjäderklädda tarser (underben) och tår samt en kort stjärt som den spärrar ut i flykten. I alla dräkter har den en vit ögonring. Vingarnas undersida är vit och syns tydligt i flykten.

Tuppen har under sommaren en brun, tvärvattrad dräkt med ljusa, ofta vitaktiga partier på kroppen och vingar. Den har också en kraftigt utvecklad röd ögonkam ovanför ögonen. Under vintern är tuppen nästan helt vit, men dess yttre stjärtfjädrar är svarta.

Hönan är under sommaren mer jämnt brun och kraftigt tvärvattrad än tuppen och saknar de stora röda ögonkammarna. Hönan har i alla dräkter endast ett svagt rött streck ovanför ögonringen. Det är betydligt mindre än hos tuppen och kan vara så litet att det knappt syns, särskilt på håll eller i svagt ljus. Under vintern är även hönan nästan helt vit, men ofta med svagare teckning än tuppen.

Förväxlingsrisk

Dalripan förväxlas lättast med fjällripa men fjällripan är mindre, har klenare näbb och är gråare i färgen än dalripan under våren och sommaren. På vintern åtskiljs hanfåglarna genom att fjällripstuppen har ett svart parti mellan ögat och näbben. Annars är fjällripshönor, dalripstuppar och dalripshönor helt vita och mycket lika på vintern.

Arterna kan även särskiljas på sina läten. Fjällripan är mer tystlåten än dalripan och kännetecknas av dämpade knarrande och snarkande läten. Dalripan kännetecknas av mer kacklande läten, exempelvis tuppens kacklande spelläte som kallas "dalripeskrattet".

Föda

Dalripan är huvudsakligen växtätare, men de uppväxande ungarna kan också äta insekter.

Jakt

En traditionell jaktmetod på ripa är att sätta ut snaror. Den metoden har sitt ursprung i att ripor hellre går än flyger när de förflyttar sig.

För att jaga ripa med snara måste du genomgå en särskild utbildning, och ofta krävs även ett särskilt tillstånd från Länsstyrelsen.

I jaktsammanhang räknas dalripan som en skogshöna.

Vid jakt på ripa är minimikravet för vapen kulvapen klass 4, eller hagelvapen.

Snabbrepetition

• Medelstor hönsfågel, vanlig i norra Sverige.
• Finns i skog och på fjäll, men sällan på högfjäll.
• Rund kropp, lång hals, litet huvud och kort, grov och mörk näbb.
• Fjäderklädda underben och tår.
• Kort stjärt som spärras ut i flykten.
• Vit ögonring och vita vingar som syns tydligt i flykten.
• Tupp: röd ögonkam ovanför ögat, tydligast under häckningsperioden.
• Höna: endast ett svagt rött ögonstreck, som kan vara så litet att det knappt syns.
• Vinter: tupp nästan helt vit med svarta yttre stjärtfjädrar.
• Sommar: höna oftast mer brun och tvärvattrad än tuppen.
• Kan förväxlas med fjällripa som är mindre och har klenare näbb.
• Vår/sommar är fjällripa ofta gråare än dalripa.
• Vinter: fjällripstupp har mörkt fält mellan öga och näbb.
• Läten skiljer: fjällripa knarrar, dalripa har kacklande läten.
• Tuppens spelläte kallas dalripeskrattet.
• Äter mest växter, men ungar kan även äta insekter.
• Jakt med ripasnara är traditionell metod.
• Ripsnarning kräver särskild utbildning och i många fall specialtillstånd.
• Vapen: kulvapen klass 4 eller hagelvapen.